Prinsen i Prästbol

Jag känner mig så låg.
Ingenting är roligt, jag är trött både fysiskt och psykiskt.
Jag är rastlös men har ingen vilja att göra något, fantasin tryter.
Jag känner att jag inte ger tillräckligt till Neo.
Jag tycker att det är skönt att lämna honom på dagis men saknar honom så mkt när han e där.
Jag har ångest för att börja jobba.
Jag har ångest för vad jag ska göra, vad jag vill göra.
Jag har ångest för att ja inte tränar.
Jag har ångest för att det hela tiden blir stökigt. Jag plockar och städar varje dag men varje kväll ser det ut som en orkan dragit förbi.
Jag har ågnest för att jag inte kan förmedla hur jag känner och allt kaos inom mig.
Jag har ångest för att jag inte kan D att förstå och att det ger mig dåligt samvete och att jag låter honom ge mig dåligt samvete.
Jag har ångest för att jag är så trött....

Jag vet att jag måste rycka upp mig, det går inte att ha det så här och faktiskt så hjälper spikmattan en hel del.
Jag tror oxå att Neo känner att mamma behöver kärlek nu för han har varit så go idag.
Ikväll ville han inte somna i sin säng utan klamrade sig fast i mig och fick följa med till soffan där han la sig till rätta i min famn, klappade mig och somnade. Helt fantastiskt underbart!
Min lilla skatt, vad gjorde jag innan du fanns? Känns inte som jag levt innan du kom. Vad gjorde jag utan dig och din pappa?